Personligen så röstar jag inte blått, jag har inget emot människor som gör det, har många i min närhet som håller på alliansen. Jag hoppas att alliansen lyckas göra en förändring till det bättre den här gången. Fyra år är kort tid att förändra ett helt land, så jag hoppas att fyra år till kan göra så att dom lyckas. Jag hoppas också att dom slutar gynna dom rika och slutar ge mindre till dom fattiga. Låt inte klyftan bli större.
Jag tror deras idé om att alla ska arbeta är bra, en människa känner sej mer värdefull om hon/han får göra något vettigt och tjäna sina egna pengar. Själv är jag sjukskriven, vilket jag verkligen hoppas att jag slipper bli igen, annars blir det långa månader igen med pappersarbete, besök hos olika psykologer, äta nya mediciner, aldrig få ett besked om hur jag ligger till, vart jag får pengar ifrån. Jag hatar att behöva vara sjukskriven, önskar jag va tillräckligt frisk för att arbeta, tjäna pengar så jag nån gång kan unna mej något nytt, det är svårt med bidragspengar. Och det ska vara svårt. Det är inte meningen att man ska leva lyxliv på bidrag.
Men det är inte heller meningen att man ska bli utförsäkrad om man inte är tillräckligt frisk för att arbeta. Nu tänker jag inte på mej själv. Min sjukdom sitter i psyket. Jag tänker på alla dom som har svårt att arbeta pga fysiska problem. Sånna människor som helst av allt vill arbeta men inte kan för att kroppen orkar inte längre, det kan vara medfött fel, det kan vara en arbetsskada.
Visserligen så klarar inte jag arbeta heller med mina psykiska problem, vem skulle anställa någon som får panikångest bland många människor och som inte kan gå och handla själv ännu mindre gå på möten själv.
Arbetsförmedligen sa till mej att dom har inget arbete för mej. I samma veva sa psykiatrin till mej att jag var för frisk för att få vara sjukskriven, detta är nu några år sen. Att hamna i den sitsen där ingen vill ha en, för frisk för ena, för sjuk för andra. Det gör ont, det gör så att man istället för att få krafter att dra sej åt arbetsförmedligens håll, faller. Faller djupt. Jag gjorde det iaf. Det finns garanterat människor som är mycket starkare än mej och klarar all press och alla vändor fram och tillbaka.
Jag ramlade så djupt att dom på psykiatrin sa åt mej att jag var för sjuk för att få en samtalskontakt (!?!?), för sjuk för att få en person att prata med? Det tog två år (!!) innan jag fick någon att prata med. Hade jag fått en direkt kanske jag kunde arbetat idag. I nuläget har jag ingen samtalskontakt, saknar att ha en. Men efter att jag flyttade så har jag inte orkat fixa sånt. Antar att jag är lite rädd för att en gång till bli nekad någon att arbeta med för ett bättre psykiskt mående. Jag vill fortsätta min KBT. Det är nog den enda terapi-metoden som fungerat på mej. Den och den terapi jag fick av min drogterapeut.
Oj, halkade av ämnen ganska ordentligt, det jag menade att säga från början var att hur kan Sverige rösta in ett främligsfientligt parti? Jag känner enorm sorg över att människor tycker att det partiet ska få säga sitt. Det dom tror på är så långt ifrån vad jag tror på som det kan bli.
Jag är väldigt glad över att det gick så bra för Miljöpartiet. Egentligen är jag alldeles för okunnig om politik för att diskutera den. Men det ska jag försöka göra en ändring på. Det skulle kännas väldigt bra att kunna följa med i det som händer i landet och förstå varför. Måste bara orka. Jag vill så mycket hela tiden, men hjärnan ställer in sej på sleep och jag orkar inte. Det är en evig ond cirkel, att känna att jag vill så mycket, men samtidigt känna mörkret som hela tiden drar mej neråt. Finns bara en sak att göra, fortsätta försöka vara positiv och leva så bra jag kan.
Jag har en underbar sambo som får mej på bra humör när dagarna känns mörka och nätterna ändlösa. Jag är glad att jag flyttade till hans hemby. Trivs bra här. Det enda problem är att jag saknar min familj extremt mycket hela tiden, men det är trots allt bara 22 mil, så det är inte omöjligt att åka hem till dom och va där nån vecka.
